Norrländska Korrespondenten – 11 oktober 1854, sida 2

föl på detsamma ett eget aadelikt ut seende; uttrycket i hans stora blå ögon war ej lätt att afgöra: det war fom om en strid mel lan fruktan och bopp föregått i hans själ Sakta aid han fram til sängea och lade fia hand på fia hustrus arm, sägande: — Thora lår of bedja att rättwison måtte ha fin gång. Nu är isen druteo. Om Åland tages från der makt fom fordom förrädiskt erdfs ret detsamma få är det första olydan fom rys: sarae lida på östersjösidan. Det händer få of ta, fortfor han lånasammare liksom inspirerad att få mål i det enskilda fom i det Mora hela den rättwisa saken dukar under, och mårfwårdigt wore om detta land hwars största befitts ningar äro röfwaregods och i hwars häfder en serie af gerninaar swarta som aatten äro uppteckaade skulle seara. Någon sprang utför wiadstrappan ala dår: rarne öppnades och nu iastörtade Mathilda i hwit nattdrägt; heanes ljusa upplösta här låg oordnadt kring heanes skuldror. Hon dignade ned på knä mid fången. — J detta Ögonblid döda de kanske honom, och han dör förbaanande mig! utropade bon. — Owad meoar du Matholda, hwem talar du om? frågade Carlberg aulwarsamt. — J gär afton når jag gjorde min aftons bön föresatte jag mig att i dag säga eder allt; hänförd af mitt hjerta har jag warit nog o;