Norrländska Korrespondenten – 4 oktober 1854, sida 1

smätt, och ansiatsbiidninaen likvade den flamis ska stammens; ansigtet något dredt, ögonen blå uttryckande bestämdhet, kraft och alwar draget krma munnen war mildt och wackert. Med rygaen wänd åt ingången, och i den lutande ställning, han hade, märkte hon ej att hon inträdde och först dä hennes wälkända röst frågade: Achates, hwad gör du? månde han fig om sleg upp och flöt henne i fin famn. Hela hand ansigte undergid en märkbar förs ändring; allwaret wek bort för ett ljuft leende. — Dwad jag går? upprepade han, jag tas ger en fnåda fom minne af denna grotta Hmils fen år din och der jag nu för förfa, kanske för sista gången inträder. Tack Mathilda för det du kom. — Fa Achates, det är wärt första möte utan wittnen, och jag nästan förebrår mig att jag tilåtit det, hwad will du? — Att du här swärjer mig inför Gud att blifwa mig trogen, att följa mig i lif och död, att dö med mig om få more. — Att blifwa dig troger, swarade Matbhil da, år något om hwilket du ide behöfwer dede ja mig och ide beller behöfwer bestyrka med ed, men att följa dig — hon föll i gråt — jag har warit mycket oförsintig, som utan mina syskons medgifwande ingått em förbiadelse, jag wet att de icke utan missaöje skule gifwa min