Norrländska Korrespondenten – 20 september 1854, sida 1

mAmA ISEN VIE SSK — måhända från denaa tid mitt nama, och mil bewisa fin fordaa kamrat någon Heder. UD:tia tillfredsstäler mig icke fade d nofåade: har ni ide under den der korta skoltiden kommit i någon slags, aatingen fientlig eher wänskoplig beröriag med honom? Besinaa er noga! Hmwad Mulle det wäl hafwa mwarit? swarade gubben. Jag mar dem tiden ett barn; och pojkstrek glömmer man fnart. SKardnalen glömmer ingentiag upprepade dena fremmande med eftertryck. Gabbea såg förwånad på honom och fortfor: Dock — fo — er fråga påminner mia om en smäsaf, fom jag ide tänkt på nader många decennier. J skolan gaf jaa mig air af att wara ett få kallat qwickhufwud och skrifwa wers. Ea gång skref jag ett epigram öfwer Richelein för det han mar få förnäm och frånslötaade och alldrig umgicks med of andra. Det gjors de mycken lycka i klossen ... Mea hwad wil detta säga? Kabriolettea ståt ju helt och hället stilla? Wåanen höl werkligen. 7Ja, fade wagnens egare, jag skjutsar er inte längre ån hit. War god och siig genast ut waggnen. J ottersla arad öfwerraskad lydde gabben den bestämda befallaing fom den okäads fram: före i fommenderande toa. Han sieg af och fåg — —