Norrländska Korrespondenten – 16 september 1854, sida 2

fördehål om fin och familjens belägeadet, om orjaken til hang resa ät Paris, om miaisteras artiahet och om de förhopyningar han nu hyste. Den okände afhörde med stor udemärksamhet oc deltagaade hans berättelse. Min herre, fade plötsligen gubben, ev häst Har förmods ligen blifwit trött; den srringer nu låagtifrån så fort fom i början. Rå trött är han ide återtog dea obefans te, arn er historta har så intresserat mig, att jag föraätit håna honom qwar i sitt starka traf. wande. — )Men komma wi ej för seat? frå: gade gubben. Har ingen Farao, hår fe wi res dan flottet, och nu drog han uvp ert dyrbart med juvelar besatt ur, såg vå det och tbader vr komma tids nog! Derrå drog han tyge larne till fig och låt häslea soringa ärnu långe sammare. Snart åkte de endast feg for steq. usgår på min herre, fade den obekante, ljagttwiflar icke på att ni ju förtjenar den utmärkelse kardinalen wisar er, men den ärlibse wål få owaalia, att jag icke fan afhåla mig från att tro, det ect missförstånd eat rum. Ni fåger sielk att ni ide känaer Richelieu. Huru fommer det fig då att han icke blott bjuder er mea bjuder er jul i dag i ett mycket litet fålffap fom utoöres blott af hans närmaste min: ner? För art betaga er alt twifroel fmarar de gubben, Jå läs hät haas egeahändina bref. (Forts)