Norrländska Korrespondenten – 16 september 1854, sida 2

rade en rklagan öfwer det fula wädret och gar fig i samtal und horom. yDet elaka wåaladtt fommer, fade ten or fände herra, dubbelt i a ull pass för er min herre, i denaa elenanta drägt. Wore det icke näraånget tordes jag kanske fräga er om må let för er wandriag? Min herr swarade aubben, med en min af förnöjelse, jaa skal srisa mddag på Rudi Wid dessa ord siudsade den fremmande och mätte med spejande blick den gamle från topp til tå. Dock fanfade Han fig snart och fade md ett wänligt småleende: 7Detta faber fig mycket bro, ty också jag år inbjuder tid mid. dog på Ruel. J mia kadriolete sinnes olats ledig; jag hoppas mt gör mig åran att mottar ga den. Den qamle, ianerliat belåten att kunna få åka, utan att det kostade honom något, låt icke gifwa fig detta anbud twenae gånger. Saart hade regnet upphört; gubben toa plats i fobri: oletten bredwid den okände, fom klatschade med piskan och förde fromåt landswänen i den far: faste traf, hästen förmådde. ÅWi måste skya? da of, fade han, tiden har långt framföridit. Uader det de på detta wis snarare flögo än åkte, fortsattes emellertid samtalet och de uppe gåfwo hwarandras anamn; men det befans att tagendera hade den minsla kännedom om den andres slägt. Den gamle berättade utan