Norrländska Korrespondenten – 9 september 1854, sida 2

SA TAUAUÄAAÄAAA — som ers nåd wäl känaer. wid slätten, bakom templet — jag mer inte vått hwad det heter! sar han talt derom med pastora? frågas de borgherra. — Det wet jag intet, fwaras de Marie. 63 till baka tid ditt rum afligg, åtmins sone för i natt den dränt du bär och sedaa få wi ställa alt till råtta. Fog mile gerna wara närwarande wid edert bröttop. Dea blick fom nu strälar ut boraherrens ögon, talade bättre än ord, och Marie återwände till sitt tum. Men slottets egare och herre gick widare. Haa öppnade den fora granna jernporten fil parfen, hwilken wid denna tid skube wara nänad. Han trädde under de pråftiga, urgame la faflanjeraag och ekarnes skugaa. DÅ fana: de de ingen annan skugqa, än den hans egen lykta skadade. Småningom närmar han sig (ty han käade mågen) — Dianas tempel, går det förbi — och blir warse ett ljus — — ett ljus delt nära iordytan. Det syates uaderligt, Slottsbetra går dristeligen fram emot ljuset. J en djup araf blir han warse fia trogae trädgärdsmästare, iftiat sysselsatt att arbeta med en spade. Ca blank skaroslipad yrelåg ofwanför grafwen på marken. Baronen satte foten på vran och ropade (År det på detta sätt du tänker håla ditt brödop? Och mannen tog ett skutt ur grafwen. Ba: roden låt en af fina pistoler brinna af. Stor