Norrländska Korrespondenten – 9 september 1854, sida 1

Den hwita Midnattsbruden. J e romantisk nejd af det så kallade Harz. Gedirqe lefde för nåara är sedan, en una rik baron på firt slott. pan hade redan en tid bortåt warit lyckliat aift med en lika skön fom älstwärd maka. Enasambetea war dem ljuf; de more fia sjelfwa noa. De widsträckta godsets underhafwande wälsianade sitt herrskap, hwars hörsia alädje war att göra godt. Sjelf sträna i siaa seder fordrade slottsherren detsamma af andra tillbaka. Laster och oordaingar tålte Han ide bland sitt folk: de lemnades aldria oftraffade; men en hwar fom mål förhöl fia saknade ej heller upomnatran och belöniaa. — En dag ha: de baronen nödgats låta qanska abwarsamt före fara med ea af detjeninaen, hwilken på ett eller annat sätt swårt fördrutit fig. Han led sjelf deraj; men dels hang eqen oblidkeliaa rättskänsla, dels slottets iolerade läge i en wild bergs: trakt giorde det för honom till en samwetspligt att, når det gälde ide lägaa fingret emel: lan. På ala slottets domestiker och def farats lige undersydaade hade denaa händelse ajort ett djuot intryck. Ea wiss högtidlia stilhet here sfade inom borqea. — Nu begaf det fig, en fort tid derefter, att baronen, under en mörk natt i September månar, wakaar från en 0: