Norrländska Korrespondenten – 9 september 1854, sida 1

rolig dröm, hastigt spritter upp, kastar sig ur fången och begynaer skyndsamt kläda fig. Den unga friherrinnan, fom äfwen uopwaknadt, blir mid aattlampaas matta sken, warse sin man, och helt bestört öfwer att fe honom, halfklädd och med ett blekt ansiate, uppslå dörren till sitt fabinett och der rinaa efter kammartjenaren, fråaar hon hwad som war å färde. Min wän förlåt om jag hört din natt-ro. En angelägenhet twingar mig att för några ögonblic lemna dig. Jag wil gynast återkomma. Men dermed låter sig hans fru icke nöja. Hon beswor honom att säna i hwad afsigt han wid denna owanliaa tid wille begifwa sia bort, och förklarade besämt, att i annat fall era ade hoa stå upp och följa honom. ITar lugn bästa Amalia! inföll baronen, en uaderlia aning har fattat mig att någon olycka år för handen, hwilken jag endast aenom skyndsamhet fan förekomma. Marie din kammarjunafru rovade just fom fag wakaade: Nådia br baron för Jesu skull fräls mig? — Och åter ringde han wäldeligea efter fammar: tjenaren. Frihertinaan kunde knapvt afhälla fig från att le wid denna owäntade upplysning. Hon sade: VÄ det har du säkert drömt. Owod fan det mål möjligenzmidt i natten, gå får nåd åt Marie fom du skule sanna afdjdpa? Kom