Norrländska Korrespondenten – 6 september 1854, sida 1

bafxa utfarit. Pämianen Eder natten i mols nen, och det löfte t der aåfwen hwarandra! — Ritter och Hehmer betraktade hwarandra. Det war ett ögoablicks tystnad, och ett ågons blicks twekan. Mea siraxt räckte de hwarandra händeran. — Ja — utropade Ritter man ffa ide fuona säga att det endafi war faran, fomlöppnade wåra hjertan för ädlare tankar. Räds dade genom ea nåd af Gud må mi wisa hos nom mår erfånsla acuom undergifwenhet. HYeUmer! mår fiendskap ha wi lemnat deruppe; må wi ide återtaga den häraere! Dwad detta bref än må förkuano, skall jag förnimma det med lugo..— — Oh jag fal wälsiana Försynen fom bar skänkt mig en wån — tillade Helmer — åf. wen om jag skulle fe mina förhoppningar fmiks na. — — — Nu räckte Maria brefwet åt sia bror, som bröt der med slodig hand och genomögaade der. En lindrig blekhet gjöt fig öfwer haas anlete. Maria spratt tid. — Ri år bemma hos er, Hr Helmer-— fas de Ritter betydelsefullt. — Således har domen fallit til min fördel — utbrast denne. — Se här är utslaget läs sjelf. — Helmer fattade popperet, fom Ritter räckee åt honom.