Norrländska Korrespondenten – 2 september 1854, sida 2

stone bortlägga wårt hat, innan wi framträda inför Herran. — Jag hyser ej mer något hat — utropade Helmer. — Se der mina hand, Ritter! det år ea wäns hand, fom räckes Er. — — Och såsom sådan mottager jag den, fmac rade Ritter med rörelse. — Wi hafwa båda blifwit förda bakom ljuset, Helmer! En hwar af oss har ansett sia wederpart bedräglig och orättfärdig, endast dersöre att wi hade motsatta intressean: wi kände ej hworandra fe der orfas Fe till wårt ömstsidiaa hat! Ack få går det ofta till bland menniskorna; deras hat är ej annat ån mifförfiånd. Låtom oss tacka Förfoe nen fom i wåra sista stunder förenade of få att wi funna framträda inför Gud utan bitterhet i wåra hjertar! — — Ack äfwen jag will bedja med er och tacfa Gud — ubrast Maria, som åter qwicknat (il. — Låt oss bedja — utropade Ritter, under det han slöt systera i fina armar, — Må Gud förläta of fom mi förlåta! Wid dessa ord blotiade Han och Hellmer fis na hufwudea. Trenne själar sammansmälte i en gemensam öa. Natten led. Saart sägo de ett blekt skimmer tindra fram i österu der war dagen fom grydde. Winden