Norrländska Korrespondenten – 2 september 1854, sida 2

re din dödssömn om du insomnade! Stig upp, slig upp Dario! — Hon förblef orörlig. — Maria, rovade Ritter utom fig 2 O! min Gud hon hör sig icke! Och intet medel finnes hår att Hålla henne warm. — Se här tag min kappa! — fade en rått. Ritter upplyftade hufwudet och warseblef Helmer fom aftog fin rundkappa, i hwilken han sutit iaswept. — Men ni fjelj — frågade Ritter öfver raskad och rörd. — Det tilhör den starkare att lida — fva rade Helmer under det han utwecklade fin faps pa. Ritter hjelpte honom nu att omweckla Fop: pan kriag Maria, och då uader besiyret ders med hans hand fom ott widröra Helmers, rs for han liksom en elektrisk stöt. Hau fattade lifligt Helmers hand, och fade: — Hwad ni nu gör unge maal försonar alt det framfaraa, och jag ångrar alla de bittra, ord med hwilka jag sårat Er. — — Ri har intet att ångra— swarade Hel: mer med rörelse. Felet år mitt och bjertligt ber jag er om förlåtelse. — Så låtom of wara försonliga den ene mot den andre! — återtog Ritter — Snart stal enhwar of of inför Gud aflägga räkenskap för fina tankar och geraingar. Må mi åtmia: