Norrländska Korrespondenten – 2 september 1854, sida 1

— Der sinnes ej mer någon waktmästare — utbrast Maria, som lutat fig fram öfwer båten och med anfiråagd blick uppsökt den plats, der ifrån hjelpen skulle komma. — Wänta — inföl Edvard — jag fer båt tre ån du ... O Gud tumultet har tiltagit ... waktmästaren med sitt biträde måste ha flytt. Maa nedbryter gallerwerk, lyktyålar bänkar, hwilket allt släpas i en hög, som man nu antänder. Nu störta de sig på balonghuset det skal mål oc verbrytas. — J båten kändes nu några plötsliga rycknin: gar. — De lossa tågen — skrek Maria. — Hwad säger du? — — Se se! — Ada tre siräckte fig i detta ögonblick ut öfwer relingen od) gåfwo tid höga rop, och de båda berrarna winkade med hattaraa. Men det mar för sent. Den uppretade och urfinnige Nudent: hopen, troende att balongsjullea war tom, enär ingen menniska fanns qwar mid pawiljangen hade skurit of tågen. Baloagen frigjord från siaa jordiska band, sieg med fart i höjdea. Solen gick ned, och natten bredde fia fun ning Öfver jorden. De tve resenärerna i den alltjemt stigarde luftbalengea öfwerlemnade slg åt den yitersla