Norrländska Korrespondenten – 2 september 1854, sida 1

förtwiflan. Deras ångestrop och tecken woro och förblefwo fruktlösa. Men då de Hade förs lorat först Tivoliparken och Mannheim och fe dan sjelfwa jorden ur sigte, följde snart på före twiflan ett slags dödslugn, förorsakadt mera ges nom fraftlöshet än genom undergifwenhet i deras öde. Alla tre suto nu orörliga, dystra, oroliga, utan ord och tankar. Deras belägenhet war också werkligen af den mest egendomliga hemskhet. J de flestafall Hafs ma de faror, för hwilka man fianer fig blotte ställd, kunnat förutses: man fan anses beredd på dem genom föregående aningar, warningar och sägaer; men hår mar alt oförutsedt; hare ken af fig sjelf eler af andra hade man hjelp att förwänta. De trenne olyckskamraterna bes funno sia i werkligaste mening öfwer jordlifwets krets, och utan minsta utsigt tid rädda ing, samt dömda tid det tåliga mod fom låter of afbida döden, utom att funna ana det egentliga dgonus blicket för hans falla famntag. Till hälften wanmäktig af förskräckelse, höll Maria sitt ansiate gömdt mid fia broders bröst under det han sjelf famlande melan bessörtaina ångest och smärta, war fullkomligt ur stånd att intala henne nägon slaas förhoppning. Adolf Helmer, fom fatt i andra ändan af båten, fonte mindre orolig, och kastade tid ef: ter aFnm gå medlidsam blick på Ritter och