Norrländska Korrespondenten – 30 augusti 1854, sida 2

låg den widstiräkta varken i få klart och behag: ligt sammandraa, fom ea landskapskarta med upphöjda fiaurer! Midt under dem låg esylanaden, dit nu hela danssädskapet strömmade, för att åfe det fås fom qwällens glanspuakt storslåtligt utlofwade fyrwerkeriet. Sorlet ucdifrån kunde af wåra luftseglare numera endast med möda förnimmas. Luftea blef alt lättare, och fit en lifwande friskhet. DÅ och då fom från jorden en slröm af ängande wålukter. Maria wånde mot brodern fitt frå lande anlete. — DH, hwad allt fom omaifwer oss år fort och herrligt! — utropade bon. — Känner du ide Edvard, en ljuf och stila berusning, och år du ide mera lugn och lycklia ån du oyss mar? — — Ja du har rätt — swarade brodern — Denna kropysliga friskhet intränger äada till själen och mig tyckes det, att jaa swäfwar lika högt öfwer menniskornas orättwisor, fom öfwer deras boningar. Men — fortfor han sedan han en fund blickat ut öfwer bålkanten —hwad flår mål på deraere? Dwiltet dumult på esplanaden? — — Man wäatar på fyrwerfårst — swarade främliangen. — Janan det börjar och medan Det ännu är dager, torde det wara bäst att år terwända? — frågade han höfligt fina båda reds kamrater.