Norrländska Korrespondenten – 30 augusti 1854, sida 2

ni bara dra i klocksttängen som ni ser der i båten. — Maria twekade ännu, men wan att i akt ätta fig efter fin broder, nickade hon åt bovom mied en uppson fom fade: jag gör fom du Edward! — em Låt gå då! — fade denne, och båda fat: te fig i den med flaggor och wimplar smyckade julen. Waktmåstaren löfte sakta på tågen och bas lonaen började att långsamt höja fia. Når Maria med eas kände sig lyftad i Hj: den bleknade hon och gaf till ett anskri. Fråms lingen fom fatt midt emot henne, firädte ögon: blickligt banden efter klocksträrgen. — Sola wi åcerroånda frågade Han med ett wänliat småleende. — Tusen tack min herre! — swarade Mar ria som började återfå mod och färg — jaa blir mer och mer wan mid detta nya fått att färdas. — ÖS, o se! — afbröt henne Edward. — Wi äro redan öfwer trädtopparaa. — Den sköna flickan blickode nedåt och Mådefpes lets nyhet och storhet utplånade ålerstoden af hennts farhågor. Hela den fora Tivoliparken lig utbredd uns der dem; de kunde öfwerskåda alla def flingranr de gångar, dess Öppna platfer, def ypbigt bro: sdiga diomsterqvarter. J skimret af aftonfolen