Norrländska Korrespondenten – 30 augusti 1854, sida 1

Å RB domsparadist bakom fig, dock änau mar ouppbnanea of lijsets lidelser och pröfningar. Bål de wandrade, slannade ban rlölsligt och utbrast: Nej, min soler, nej! få långe jag lefs wer skall jag aldrig förlåta Adolf Helmer, att ban welat besirida mig arfwet efter hang fusin, hwilfen ban sjelf endasi cet par gånger lår ba fett och talat med. Har jag icke säsom en fon itjugu år, utan att uppbära någon lön före waltat den numera aflidnes egendom, hwilken jag mottog i det bedråfligafte stick, och war det icke ea daglig försäkran, att jog skule få alt: fommang?7 Testamentet hade bort upplysa om alt detta anmärkte flidan, — TLestameatet! För set att döden fommer som en tjuf om natten, och en stackars sinkliag i fjälatåget förqäter eller ide förmår att reda fisa affärer, skall jag, Edvard Ritter, bli beröfwad hwad img rätteligen tilommer, och ou af den der Helmer anklagas att genom konngreyp och lidmeri wilja tillaasa mig o:ättmätiga fördelarl — AL, Edomard! swarade fsickan tjuft och saftmodigt jan kanrer oss ju ide. Man bar hos bunom wäckt misstankar mat oss, och han DI sroct dem, emedan bang intressen äro med i ! id