Norrländska Korrespondenten – 26 augusti 1854, sida 1

das med em liten ängslan til siraff för.det hon afwisade mig då jag wille hjelpa bänga upp kläder i höstas. Blif nu inte ond öfwer mitt lila gyckel, tv jag och mina likar uppsöka helst liwets löjligaste sida och mena dock intet ondt dermed. Äfwea för mamma Ehrenpreiss måste saken hållas dold, ty Hoa Hade ändå förrädt dea. — — Wi gratulera, wi gratulera! — skalade det nu i gladt deltagande chorus. Men Pandi datea förmådde ånnu ide tala ett ord. Liksom hade fjell fallit från hang ögon, såg han vu omkriag fig en helt ny werld. Samma fånge la erfar själen då hon lösslitande fig ifrån den af plågor och lidanden nedtyngda kroppen, vå trons och andaktens ingar uppfmingar fig til himmelens rymder. En ny dag uppgår för henne, ett aldrig anadt ljus kringstrålar Henne. Hmad fom aldrig förr inträngt i något mcnfts ligt hjerta år henne nu klart och tydligt. Och når nu arefwen och den rörde fadren lade den älskande fom en späd ywit lilja i den förklarades armar, då uppgick för honom det nya lifvet, den nya dagen i herrlig ljusning. Det war honom fom hade kan nu uppwarnat ur en lång tung dröm. — Ja — ropade han — detta war det odefanta hwarefter jag trängtade Aoc erat in votis! — Detta år ert naturliga anlag! — åter100 gtefwen med en bid på Ehiumyreifg mor