Norrländska Korrespondenten – 19 augusti 1854, sida 1

salie och öppnade en litea springa af fönstret. — Ner med dig på knä kejsar Hearik. — — J snön? — — På ärter om det föll mig in — Dock det skall du slippa. Men bänderna skalt du höja upp och säga efter hwad jag föreslafwar: Jag bekänner. — — Jag belänner. — — Att jag har syadat. — — Att jag har syndat. — Att man inte bortkastar fann trogen och rättskaffens kärlek som en handske. — — Som en handste — suckade Simplicius. — OM att det gör mig ondt att hafwa fErif: wit brefwet. — — Och att det går mig innerligen ondt att hafwa skrifwit det enfaldiga brefwet. — — Det enfaldiga! — ropade Rosalie. — O! du år ett möasler af ångerfull ödmjukhet och denna sianesförfattnina godtgör alla dina fel. — Dörren flög upp. Med bewiagade steg ilade Rosalie i älskareas armar, och de långe åtföilj da omfamnade ywaranaan få hårdt, fom hade de fruktat att åter för alltw skiljas. — Jag år pakor i Liadenhagen! — ropade den häaryckte Ehrenpreiss. — Jag är vet verks ligen. — Dh nu berättade han huru grefwen sielf skrifwit Honom til och huru Han war vits bjuden om mändag, och huru arefwen äfwen bjndit baroans och gamta frå Ehrenpriss och