Norrländska Korrespondenten – 16 augusti 1854, sida 2

ett sådant bemötande; att det war bårdt, förr sträckligt grymt. Några dagar förflöto; ovtalis ga gånger förde honom hans hjerta på wägen lil Tannenhof, men då ropade åter en röst i dansjinre, Owad will du der, hwad kan du säga som förändrar soken? Hade hon icke redan stöstat fig då bon kunde swar a ditt bud få kallt? Har hon icke sedan tegat och aldrig förfökt att cas genom en rad föredrå dig din ossedighet? Will du äfwen bli utscerattad af henne? J sådana tankar wände han altid bedröf: wad om, och få stredo i wemod och forgfendet dagar oc) weckor. Då i medio af Februari månad kom ett bref från grefwen. — Från grefwen — ropade kandidoten. — Til mig? — Hasligt bröt han det och wille läsa Ren bols släfwerna danfode, kammaren wände fig rundt omkring, och når han sansade fig, för att åter läsa, trodde han ändå inte fina ögon. Grefwen bjöd honom til fig, til följande måndagen, emedan, fom han skref, det nu more tid art uppe fylla sitt gifna löfte och gifwa honom den Iof? made sysslan. Hans mor more oc bjuden och andra fåra gäster. Brefwet föl ur den bestörtes bänder. — Sysslan! — siammade han och det more således en mensklig möjliabet? Och jag fule Ån då slutligen bli Hippel? och min mor är bjuden och andra fåra gäster! Rosalie? ack Ro: salice? — Och alt detta stod der på papperet