Norrländska Korrespondenten – 12 augusti 1854, sida 2

blott ännu mer öka hand lust att sfratta och skäämta. DÅ ändtligen det häftiqaste skrattet war förbi, och bong nåd åter kunde tala ropar de han: — O Simplicius Ehrenprelss! Guds men! Owad ni ändå är för ett kryptogamiske subjekt — Ni söker likt Euleaspiegel, häslen på hwilken ni sitter. Hur kan man wara sä blind som i? Huru kan en klok och studerad man wara så inskränkt? — Och ni Elihansus annulus fom ablid wänder onsigtet efter solen, liksom månan alldeles ide funacs3 Får kandidaten war alt detta en gåta, och i den sörsta förwiring och bedröfwelse tog Han fin tilflykt til fia ensliga kammare. Hmad baronen menat med ett kryptomagiskt fubictt, få mål som med Helianthus annuus, funde han ej begripa, lika litet fom bang fårande lit: giltighet för den armes motgång. — Sådana åro de förnäma! — ropade han ändtligen. — De hafwa alldrig kändt fattigdomens börda och bekymmer för mkomst. Allt hwad fom bara fon ge dem Ämne till skratt och nöje år dem nälkommet. Om också i detta ämne en nen: niskas lyda går under — hwad bekymrar det dem? Öch få fortfor Han långe sina bittra och orätewisa klagomål mot de förnåma och tilas de slutligen — Derföre gaf också min beråttel: fe baronen få mycken anledning till löje då han snarare bott beklaga och trösta mist! — (Forts.)