Norrländska Korrespondenten – 12 augusti 1854, sida 2

Och Rosalie? sade en annan irre röst. Sko. la blommorna tröla äfwen henne? Simrlicius lättsinnige Simplicius gjör din yligt, följ ditt samwetets röst. Flickan är munter och glad, bon skall suart alämma dig fade dun mor. Jo! — och den förr så nedslagne bemannade fig med mod och beslöt ott afsäga fig den få ianerligt älskade, då han ändå ide kunde bereda henne någon lycklig framtid. Huru ån hang hjerta blödde och sträfwade deremot, war det honom dock intet annat medel öfriat, d då han ej hade annan ulsigt än att hela sin lifstid igenom före bif skolinx. Och wite han handla fom års lig karl, måtte ban ju säga detta åt Rosalie, för att ej dåra henne med ett falsk hopp. Hon förtjente ett bättre Öde oc han wile ej att hon med hoaom skube dela clände och fattigdom. Med luza kunde han såltdes mid fia hans komåa, för baronen berätta siaa äfwentyr på predifftolen och i korridoren af det gresliga slottet. Ia — det bade til och med warit honom möjligt att göra narr deraf am icke hans principal med ett gält gayskratt förekommit honom. Kandidatens olycka syntes nu skaka baronens mage — icke hans hjerta. Detta förundrade och bedröfwade Simplicius, som förr altid funnit i baronen en fann och deltagande wän, och han uaderlät oj att wisa fin förmå niag, hwilket dock i fåde att röra baronen och sämme honem för det allwarsammo, tycktes