Norrländska Korrespondenten – 12 augusti 1854, sida 1

saders fordna boning, ropade han: Farwål! det är förbi, — förbt för alltid. in quenda kel. lus et domus — Et placeus uror, tihade han ned en ömkelig ton. Men då hon kommit ut på Ort fria fåltet och det siället der få många förhoppniagar dårat honom, nu låg långt bafe om honom, då förekom det honom fom Hade ban kommit ur en trobkrets. Han andades de ter och siormen i Haug inre lade fig. Lugnets milda solsken började åter skina i hang före så oroliga hj:rta, han fann nn, att den tunga stenen, fom legat på havs bröst åter mar bortse wältod, och det enda fom äanu oroade Honom war att den sköna blomman ide cristerade i werkligheten. Att det ingenting kunde bli af med pastoratet i Lindenhagen, det hade snarare ajort honom glad ån sorasen, såwida han ej samma minut tänkt vå Rofalie och fia mor. Hwad det nu skulle bli af honom, wisle han tj sjelf, men haa undwek att i detta ögonblick tänka derpå, liffom man fruktar widröra ett smärtsamt sår. J tanken på naturen, sökte han tröh, och denna tanke utträagde ala andra. — Han som ur jordens stöte frambriagar mys riader blommor och plantor, och kläder dem arös na och mångskiftande, — ropade han — Han fom pryder dem med sådan vrrakt och herrlighet och låter fia sol beskina dem oc fin dagg warte na dem, Han Mall icke glömma mia ... mig slackars Simplicius.