Norrländska Korrespondenten – 12 augusti 1854, sida 1

Det war ingen blomma; det war en lackstäng fom jag af en håodelfe råkat stoppa i min muff i går, och kring hwilken jag, under den trå kiga predikan lindat ett bredt, blått sidenband, fom låg i ysalmboken til märke och fasisatte det med en nål. Och det kadar ni cn blomma och den blomman mil ni ha. Hå herre Gud! Det swartnade för kandidatens ögon; hans knän swigtade. Han mar målös oc gästan halfdöd, fröken deremot sprana skrattande, så att hela huset gaf ljenljud, utför trappan, upp repande melan frattutbrotten: — Det war löjligt, det war löjligt. — — Ru skola de komma ner, — stammade den på ala siaa förhoppningar bedragne; — nu skola de likwäl wilja fe den tokiga mennir skan den förryckte galningen, fom fröken be skrifwer och då fiana de den stackars kandidatern, den samma fom hålit den miserabla predikan, som fororsakat herskapet så mycken ledsnad. Grymma öde och det finnes ingen Sada ethiopica flore coeruleo odoratissimo? Rättfärdige himmel! Bort! Redan hör jag det nedllörtade sällkapets fjät i trapporna och deras gälla skratt. Fort bort från denna afgrund! — Oh lift ett rådjur, fom fer fig förföljt af rasande och grymma hundar, forang kandidaten ut ur slottet, ilade tid wärdshuset, kastade fig i den genast förspända wagaen och stög Meri fråa. DÅ han nu fom mitt för sin salige