Norrländska Korrespondenten – 9 augusti 1854, sida 1

Det naturliga anlaget Af C. W. (Forts. fr. föreg. N:r.) J sakristian kastade Han ifrån fig mässhaken och peruken, hwari han nödgas kryva in och is lade, liksom bade han warit bränmärkt af Fars insteckaet, tilbaka til wärdshuset. Här sjönk ban utmattad och antruten ned på fången. Men haas första ord war icke förbannelse dfwer hans grymma Öde, utan ett utrop: — Sud, Gudl är det möjligt en ECala athiopica flore caeruleo odoratissimo. — och först efter detta utrop suckade han: — Så är det då förbi. Så ligger jag då åter i gräset wid Bethesdas bruna. Ac mia mor och Rofalie! — Att Han nu i sådana omsländigheter ide fun: de gå til grefwens för att spisa middag, war ganska naturligt. Pwarje bit skule der was ra honom ett förgift; hwarje dryck em bräns gande; hwarje blick, öwarje leende ett dolkstyng. — Nei, — ropade han, — bort, bort, bort härifråa från olyckan från skammen, för ewigt. Men icke ulaa dig, icke utan dig! — och hans ögoa riktades mot det grefliga slottet. Ye: titan dig, denna afgörande dagens dyra foftbas