Norrländska Korrespondenten – 5 augusti 1854, sida 2

af foglaraa mar nu förbi för den lycklige Ehs renpress. Med förgöjd vathos började Hag den andra afdelningen, i åwilket some föll i god jord; och med en rörande morals nyttiga an. wändande fule altsammans slutas. Då uppe hana honom åter hans olyckliga öde. J sitt insdirerade mod Hade Han uemligen nu wågat kasta sino, ännu at för blyga Blic: far på den grefliga bänken. Detta mar hang olycka. Plötsligen stockade fig hans tal, hans ord förmirrades. Huru ban än bemödade sig att upptofta den skyaaa blicen och åter fästa den på bönderna, så mar det dock omöjligt. Haas ögoa måste owil korliaen tilbaka til berstapets bkäak fom hede de of en basilisk warit förtrolade. Ty der, der såg Han ju det utomordeatligaste, det han aldrig förr anade; i en wacker frökens hand en himmelsblå Calla ethiopica, fom til och med mäste wara måls luftande, emedan fröken få ofta satte den mot den lila, smånätta trubbnäson. Som en blixt flög den tanken genom hans hufwud: — Dröm mer jag eler år jag werkligen waken? Se jag de rått? O du äshore Gad! der finnes då terk: ligen en Calla ethiopica slore caeruleo odoralissimo? — der war nu predikan. Han flams made änan några obegripliga pfammanhårgaa: de ord, dödsswett rann från hang vanno. Detta war för mydet; han fyndade att säga amen. (Foris-.)