Norrländska Korrespondenten – 2 augusti 1854, sida 2

we jag redan såge dig som trädgårdsmästarens buhin bebo det lila wackra huset i parken. — Alldrig, aldrig, — suckade Rosalie Och då hon mot aftonen nedtagit kläderna och fatt på kullen under kastanieträden, hwarifrån hon kunde fe tornspetsen of friherrliga slottet, der hennes fårafte bodde, och sorgsen och ångestfull blickade ditåt om han ide skulle komma, då fom ban och hwiftade på långt Hål med den hwita näoduken, til tecken af ett lyckligt bud: skap, och aalkades och såa i fin glädjeyrsel ide de rödgråtua ögnen och berättade hwad fom tilde dragit sig och huru qrefwen aifwit honom sitt hedersord på att Rosalie skulle bli hans fru, och act äbon vu redan mar få gådt fom pastor I Lindenhagen. Rosalie lyssnade förwånad. Hwad hennes älskare berättade om grefwens löften, flod ju i rak motsägelse med ywad; han sagt till henne, Småaiagom började det dock bli klart för denue att grefwen ändå bara stämtat eller melat sätta henne på prof och göra henne ångslig. Derfåre förteg hon detta samtal för den lycklige Simplicius och ofwerlemnade fig tilila med honom åt gladafte förhoppaiagar för framtiden. J sådana glada drömmar förgick sommaren. Höstwinden for öfwer de afslagaa fälten och åar då dog inte den sjukt pastora I Lindeahagen. (Fortsy