Norrländska Korrespondenten – 2 augusti 1854, sida 2

skogen och talade wid honom, och han gick med tacksamhet in på mitt förslag. — — Pappa? — stammade Rosalie. — Ja det tror jag noa, ty det föll honom alldrig i smaken, att jag skulle bli bufiru åt en evange lisk pren, ehuru han ganska mycket tyder om kandidaten. Ack om bara mia goda mamma lefde! hon skulle Ha förenat fina böner und mi na. Herr grefwe! Nådigaste bäste herr grifror! För er fan jag säga hur innerligt jag älskar min Richard. Uti er hand ligger hand och mitt öde. Stilj of icke; det fule wara min död. — Tårar qwäfde härwid den älskwärda flickans röst, och hon war werkligen i begrepp att vu på fult allwar i det daggiga gräset nedsjunka för godsherrus fötter. Dä slöt han henne mildt i siaa armar och bad henne lugna sig. Grefwen steg åter til häst. och Rosalie fryftade. Om ni gråter eder ej få år saken upps gjord, fortfor han då med en slrängare ton: ide till pastorska i Lingenhagen utan till tråd: gärdsmäslarfru i Tanneohof år ni bestämd; min och er fars wilja måfie fr, tillade han gaf bås sten sporrarne och ilade bort. Rosalie gret hela förmiddagen. Då fadren om middagen fom hem, säg San de förgråtsga Ögonen, — Det ger fis nog, — fade Han vant och hängde fin bössa på wägarn. — Du Fan med diaa tåraer ingenting förändra. Gud gif —k — —O OO RR ARR RE