Norrländska Korrespondenten – 26 juli 1854, sida 2

d 8 ide grefwen då han såg dessa fyra rader af blomkrukor. — Jag wet icke egentligen, — fade han, — hwad det år fom få mycket ins tager mig wid betraktandet af dessa blomfrus for, men det år ea oförklarlig känsla, fådan jag alldrig förr erfarit den. — — Kaaske wäxternas proprete, — swarade baronen, — eler o:dningen, eller Frufornag hål: ning, som od r med den fiera på den nederfa raden och efterhand minskas til find, på den öfwersla, eler jusl sjelfwa lerkärlens tiffor: mighet i deras rätta gestalt och färg. — — J synaerhet det sista, — meate grefwen — att krukoraa hafwa alldeles ingen annan färg än den de hade då de lemnade ugnea. — — Och få måne det ju wara. utbras fans didaten. — Krukaa år ju blott en bisak och bör abdrig draga åskådarens urpmärksamhet fråa sjelfwa wäxten, lika så litet som pinnar na, wid hwilka wäxten år bunden, hwilka måns gen, för att göra onblicken rätt präktta, likaså osmaklig fom känslolöst låter måla, swarfwa, göra genombrutna, få till och med förser med föruylda k oppar och derpå sittande soglar. Hur miserabla, Hur äadamålslösa för-komma mi ej dessa målade och glasserade krufor, dessa för. apilda eder cinoberröda pianar. De wilja bes röfwa den fröna blommaas natur dea henae tiltommande hylniagen. (Forts.)