wer mid handen. Huru eländiaa äro ej I ans mänhet deras blomslerparterret! Der fer man mid mågen til höger och wenster, a0tid och efs wigt detsomma; samma blomslerhopar, samma blandning af rosor, aurikler, spireer, jonkiller, rudbeckter, lonicerer, m. fl., få att når man sitt ett sädant parti, har man sett ala de åf. riga, hwilfet gör att man slutligen ledsnar och får afsmak för det helas monotoni och enfors mighet, och börjar längta efter något naturligt, något okoastladt, något til hjertat tolande, hwilket endast finnes der, hwarest konsinärns band icke arbetat. Detta förekommer mig lifs fom toaeraas rikedom, fom liager öppen för of alo, men hwaraf endaft Mozart förmått frambringa något fullkomligt. Endast det endamålsenliga anwändandet af de rika medlen och materialierne, går trädgärdsskölseln til en werklia konss och det är skada att få mycket sköat skal gå under, genom ett ursiaaigt sammanblandande och ett ewigt enahanda, Jag år iagen trädgårdsmäslare til vrofessioa vådigafie berr arefwe, — tilede han — jag bekymrar nig föga om le Notre, owischfeld och de heraade prirciperna; men jag bar efter mitt fått nit fe saken fluderat den, och jag tror att jag ide adt för mycket gått ifrån den saana och rätta. — — Wist icke — swarode grefwen, då de just ru slodo framför ett dlomsteryatti af owanlige