Norrländska Korrespondenten – 22 juli 1854, sida 1

rit ljuspuakter i kandidateus lefaad. Und tio örs tid bade han rediat och samwetsgrar uppfylt fin pligt fom lärare för baronens, d gamle hederlige krigsmanncas barn. Af def ra honom anförtrodda diciplarne, war den äl fia bufar-löjenant, den andra wid Akademie fröken Emelie wuren från skolan, blott d yngsta baron, ea söt trettonårig pojke med lji hår, änau under hans mård. Hand prinapal sielf, så wäl fom den alt för artiga e nedlåtande baronessan, höll mycket af den b dade, milde, något blyge, alltid ödmjuke och! skedlige fandidaten, fom nu betraktades näs som ett husmweatarium: och barnen älskade i mördade Honom innerligen. Redan långe be baron, oaktadt han ansåg fom en werklia fi luft att i sitt bus sakna ea nyttig medlem e ett angenämt sälskap, önskat honom någon pla der han för lifstiden kunde wara hederligt fö sörjd och till och med, för act samwetsgrant c börda en tacksa mheteas pligt emot honom gjo sitt båfta ort acnom fin rekommendation få skaffa honom en sysla, men hitltils förgäfw. Det mar ide möjliat ty naturen hade ju nef den, arme mannen aba rresterliaa gåfwor. Då ban predikade saknade bönderna den du drande rösten, det laf, den eneraiska kraft, få fråa ardra lärares munnar med lageas fira och åskcord iatränade acnom deras tjocka vels till det hårda hirztat, fo, de saknade ännu m