Norrländska Korrespondenten – 22 juli 1854, sida 1

ma känsla då han efter långa årg trägst och mödosamt arbete, möda och nattwak, slutliaen blef president och ägare af fira tunnor auld? Hwad år menniskan? — Hona sträfwar och längtar efter det bon ide äaer, oc) det hon år ger, inger henne ledsnad och afsmak. Sorgsen och nedslagen git nu Simplicius nader det högblå himlahwalfwets ewiat brinnande lius. Jhans inre intränade iatet mildt sken. Der war dystert och öde; hans framtid förefom honom fom en af höga klippwäagar innesluten dal, ur bwilken ingen utwäg mar möjlig. Då wek han af wid Afwenbokshäcken då stred Han öfwer den lila bryggan mid den albeffuagade år, då doftade emot honom ur den närbeläqaa trädgården, de blommande lindarne, de herrliaa roforna, cd löfkojorna; då insö3 bang sjuka halfdöda hjerta åter lifwets balsam. Då droa han djupt efter ardan, lif skeppaten då han får inandas den långe fot nade sjeluften. Då ropade han med nya frofs ter: — Ack! mina blommor! Ack du slöna Herr: liga natur! — Oh borttorkad från den swarta taflan mar lifwets frånaliga. oapplösliga TÄFnes tal. Endast der glada fom dessa trensLe fila dagar medfört de honom, framhod åter för hans tackar, och lyftade dans själ, och tröslade dons bjerti och taggade hogom i en wederqmickande siummer, i salica drömmar. SR erFl: hane Dosf, kras ffa HA Fr Ae