Norrländska Korrespondenten – 15 juli 1854, sida 2

färleksbandel och skakade betydeljefult på buf: wadet, fom bade du förskrifwit dig till den vas de, Gud ware of nådig! — — ååt dem prato! — ropade kandidaten, — owad förmå de emot deras Herred wilia? — — fär dem ide prata, — bannad? gum: man. De mäåste taga den yrest deras Herre ger dem; men wille du wara råtrugad? Wille du wara själaföriare i en församlina, der intet hjerta inqens förtroende tillhörde dig? Der ditt dyrbaraste på jorden, din maka bemöttes med skyga återdälsamhet, ja ... der hon förtala: deg, hatades och kanske i hemlighet skadadesNej, Simylicius, det blir aldrig bra. Slå du flickan ur hågen, bon är glad och munter, hon skall fnart glömma dig. — — Ja mumlade kandidaten, hon år glad och munter och fal snart glömma mig! — Dyster blickade haa uu nägra ögoublick slillatigande mot golfwet. Men modrea förstod att skickligt förssrö de mörka molnen, genom blider af en lycklig framtid och genom adehauda frågor, huru det egentligen kom till att den nådige grefwen nu blifwit få wänlig, få att han till och med tryckt kandidatens hand, och Simplicius blef alt mer och mer munter under berättelsen om de fift förflutna tilldragelser. Ja, få når dade ban under pratandet glömt att han måste Återmåns da till herrgården. (Torts)