wil når du får yastoratet, — tröstade modren. — Du suderar i löfsalen ingen stör dig. Du dricker din kaffekopy der. Du gräfwer och plan: terar i trädgården. Du far på siukbesök; du arbetar i herrans wingård. — — Rätt! — inföll Simplicius och gnugaade händerna af glädje. — Herraas winberg plans terar jag, de späda rankorna Möter och putsar jag samwetsgrant, få att de må wära och bära tufenfalt fruft. Rattwardsbarnea bereder jag i trädaården, der wi hafwa Guds allmakt, wishet och godhet föt ögonen och der talet flyter säctare srån miaa läppar, ån inom de trånga murarna. Och likoredikniagarae bäller jag på den fora kyrkogärden, under tråden på De doftande blommorna, på det daggiga gräset. Det är just detta fom gör pastorslifwet Tetan: de för mig Nå Gud Mal mål bjelpa mig. Guöben i Lindenhagen fan ju med fin bröfts wattensot omöjligen lefwa ett halft år til. — — Och då är du der! — jublade den i fia swärmarde iabiduing lyckliga modrea. — Du och jag i det kära hemmet dit wi efter fem och ijugu års ssilsmessa få återwända. Din fars gröna länstol flår då äter framför fpifeln, fom före i werlden, och i den stolen sitter du Simvlicius lila och röfer dia pipa och Älfkans de däader sköta och smeka dig. — — En mors oh ca makas. händer! — vor