Norrländska Korrespondenten – 12 juli 1854, sida 2

löf, få act björkarnes hwita stammar woro lif: fom genomstialiga, od) granarres barr fomnå: lar af silfwer, med spetsar of diamant. Öaat bländades ide, hjertat klappade ide med Hål: tigare flag; der war en mjukhet öfwer Gila fonturer, en förunderlig mildhet i bela naturen. Gräset mar sammetslent och fuktigt af dagg; på den rödsandade wägen syntes intet lefwande wäsen; abt war ensligt och stilla begrundande; endast fjerran i rattens tyllnad höjde en tall: trast fin klara silfwerssämma — klar fom den midnatt, i hwilken han sjöng. Om det i en sädan natt ges ett ämne för harm och missmod, så är det sömnea — dea gudagåfwan, som lisar jordens qwal, men som man hår önaskar långe borta. Ått sofwa en fås dan natt, det är att sofwa bort de skönasle tim: mar i naturen. Fogeln wet det nog, ban fofs wer det minsta möjliga; en timma eder par gömmer han under wiagen sitt hufwud, och derpå begyaner hang qwitter ånyo. Landtfols Fet wet det också, de, fom om miutern tilbrin: ga tolf timmar i dygnet på bänkarne eller baks om ugnen, sofwa nu kaappast tre eller fyra. Endast mi, fom kalla of bildade, Nå aflägsae från naturen. Läuga winternätter funna wi genomwaka wid skenet af lampor och ljus, men sommarens skönasic, korta förswinnande glans, den sofwa mi bort bakom fällda gardiner! CA J min barndom fatt iag ibland mid den bris