Norrländska Korrespondenten – 8 juli 1854, sida 2

känslor och ett tröstrikt inhemtande af den förträffliga modrens wackra lärdomar och råd, — och altid mar Han på utsatt tid tillbaka igen. Lyckligare ån nu hade ban dot aldrig fuarit fig, to utom de af målfignelle fyllda fic: forna, medförde Han äfwen tid fin mor ett godt hopp: utsigten af en snar och riklig utkomst. Hans hjerta klappade af glädje och otålighet, och med hwarje ögonblick påskyndade han sin gång. Ändtligen mar han framme. Och hwad han au mar säll då han på behörig ort kunde tömma, såwäl fina fickor fom sitt betydliga förråd af glada och smickrande förhoppningar; kunde berätta huru grefwe Hermogen, som just denna dag warit på befök hos baron, wisat hor nom en utmärkt uppmärksamhet, ja, — en synnerlig bewågenhet. Modren sammankaäyppte hHärderna och blida: de med tårfulla ågon på fulmånan, fom med fitt silfwersken upplysie hennes wiadskammare. Det wore såltdes ännu en möjlighet, ropa: de hon med darrande röst. Min enda, mia käraste önskan på jorden skule dock en gång bli uppfylld! Kar swarade kondidaten, uppfvld blir den. Grefwen, fom är sjelfwa wänlighetea, sjelswa nedlåtenhsten, tryckte min hand i förmiddags. (Forts.)