Norrländska Korrespondenten – 8 juli 1854, sida 2

dade. Huru rädd Hade han ej warit att någon skyde bli warse detta lida smygeri! Huru före fiatigt och behändigt hade han ej från talriken transporterat fiaa läckerheter under bordet, i rodfifans säkra förwaringsrum! OM i det båg: ljudda sälskapets hwimmel hade ingen kastat fia blid på honom uadantagandes hans ekv, den sextonåriga fröken Emilie, fom i tyslhet år fett den skickliga transporten och, då boa möts te hans blid, rodaat liksom han. Och hoa måtte i Guds namn gerna se, att han täukte på fin mor. Det mar dejutom ide första gåne gen hon ertappade honom på sädana gerningar, liksom det i dag ide war första gången hoa sjelf ej smoakade en bit of fin bakelse och tårts portion, utan då hon stigit upp från bordet, oförmärkt inlade alltsammans ien pappersstrut, och hemligt gaf det åt den älskade läraren, för att jemte en wänlig helsning, framlemna det år hans aktningswärda mor. Wid särdeles gode lynne wandrade den åre lige Simplicius, swalkad af sommaraftoneas ljufwa wiadar. Ånappt en Half mil war den lita staden aflägsen från hans yrincipals, dar ronens riddaregods, der han som informator redan tillbringgat 10 år. Redan tusende gån: ger hade han efter dagens slutade mödor, gjort denna lila spatserfärd, muntrat och stärkt sitt sinne, sia tro, sitt hopp på försynen genom ett öppet och barnsligt meddelande af alla fira