Hwart min blick flög hån, framför mig taflor Tåg Utaf idel rikedom och fägring, Skönaft dock af allt, mitt häpna öga såg, Gamla äppelträdet tjusande min håg, Som en underbar, en sallsam hägring. Dystert, sorgligt nyss, liksom ett slocknadt Hopp, Stod det nu med praktig blomsterkrona. Mossbewuxna grenar buro knopp wid knopp, Buro ros wid ros, och rundt kring doftrik topp Bin i munter ringdans hördes tona. Herrligt wittnesbörd om himlens milda bud, Stod det solomgjutet, smekt af winden. Skonare än det stod aldrig någon brud, Mera oskuldshwit mar aldrig hennes skrud,; Skarare def rådnad ej på kinden. Andaktsfull jag stod med knappta händer der, Hwilken lärdom, Gud, du här mig gifwer! Hwad jag hånat nyss, fom dödt och liknöjdt, här Nu Får blomårande med wårfriskt lif oh bär Wittne om den makt, som ewig blifwer. Glömde iag då nyss, att för ditt allmaktsord ÄAllt förwandlas fan och alt fan lefwa? Menskan skapades ju af en handfull jords Hela werlden blef iu utaf intet giord, Skulle ej Din anda här än swafwa? Aldrig mera will jag dömma, mill jag tro Allting dodt, fom dödt för ögat tyckes. Uti jorden gomda blomstrens frökorn gro, J hwar menskas inre dolda krafter Ho, Fast dess stampel ej på ytan tryckes. Dersör, när jag fer en menska titnöjd stä, Kall wid andras glädie, andras smärta; Will jag tro dess fänsla oc en gång fan flå För Guds kärlekssol i blommor ut, oh då Äppeltradet ewigt minnas i mått hierta. lnemone Nemorosa. ii—