oelig etc. föregår denna bekännelse, då det just är tanken på Guds helighet, fom far faft påminner om menniskans fel och brister. Men äfven då förändring härutinnan deras mag, bör man wäl ändä se till, attfyndabes fännelsen inledes med någon kraftigare på: minnelse om hjertats behof af nåd, och att något för andakten mera lifwande och Iyfs tande föregår densamma. Mot Senna fore dran swarar den af Commiterade förefloge na. inledning till högmässogudstjensten wida mindre, än den wi uu ega. Trenne bibel: språk, hwilka Comm. föreslagit såsom ingreass, gifwa här en sparsam ersättning för hwad fom utmönstras, och den korta derpå följan: de uppmaningen till församlingen att neder falla och ödmjuka sig blifwer alldeles öf werflödig, om talet genast wänder sig såsom nu ster, till bonom, fom år Helig, men oc for i nåd och förbarmande. Forts.) — Det torde wara af ett wisst intresse, för samtid och framtid, att fästa uppmärf samheten på Ör Wiiks fällda yttrande i Bore garesständet wid nu pågående Riksdag, lydande sålunda: Man talar om de så kallde fattiga flasferna, men man forgater att då de ej ha något att kopa för få gör det det: famma, hwad tunnan fotar: Det blir i alla fall de fom ha något, Hwilfa få slappa till fiolerna. Häröfwer gör en korrespondent följande reflexioner: IJag år fullt öfwertygad att Or Wiik för längesen ångrat fin öppenhjertighet va Han fällde ofwanstående yttrande i Bors gareständet och derigenom lät allmänheten förstå att ett kommerseråd, en bland notabiliteterna på Götheborgs börs icke aktar för rof att holla de bjerilösaste principer blott de Tes da till klingande resultater. Winstbegäret är förlätligt. men når det urartar till den hög: sta egennytta hos bildningens och förmögen: betens mån, att man inte fråmg att söka gör ra den gällande wid ett riksmöte, får man ett klent begrepp om personens moraliska ftånd: punkt. Menniskowännen) måsse beklaga en gubbe, hwilken ansedd fom millionär ide hy fer några ädlare soften än att plundra de fattiga på deras knappa förtjensl, och låta nöden bestämma priset på deras bröd. Men sådan år penningens natur stället att lösgöra oss ur materialismens bojor och werka något godt qwåfwer den hwarje menniffes wånlig lifsyttring med egoismens jernband, och den fattiga måste böja sitt hufwud under dess obetwingliga makt pr Appelträdet. Wintren hade flytt, och sista drifwan låg Smaltande för solens warma öga. Allt om nyfödt lif bar wittne, hwart jag såg; Backen tumlade sin lösta silfwerwåg, Larkan sjong sin wårsång i det höga. Tufwan, der jag stod, bar redan mången knopp, Swallande i rena himlaljuset. Saftgrönt grasstrå skjot få rakt oh hurtgt opp, dLilla myran ren i outtröttligt lopp Började fitt arbete i grufet. Men bredwid mig siod ett gammalt äppelträd, Utdödt och förtorkadt, fom jag tankte. Wårens milda sol deröfwer klart säg ned, Jngen fristhet dot kring böjda stammen sscred, Mossbewunna grenar lif ej skankte. sHmarför gamla träd, jag fade, år du här, Endast förande den rena fröjden? Liknojdhetens falla spegel blott du bär, sifwas ensam ej, då alt till fest fig klär, Prisande sin skapare i höjden. Kånslolös, fom du, oh mången menska får, Störande mång menlös fröjd i lifwet; Jngen högre glädjes fula tif förstår, Fattar ej en helig kånslas milda tär, Kallar allting löjligt, öfsverdrifvet! Å jag hatar allt, fom sträft och kallt oh dödt, Ej fan blomstra, lifwas, frojdas, röras! Alt, ywars inre lif får sollöst och förödt, Allt der känslans dagg ej fina perlor strött, Aut. Her inga sjalens toner höras. f