da linierne skulla upptagnå, VBVerdals — Sundswallslinien borde erhålla företräde. För Jemtland särskildt, likasom för Trond: biem, Levanger oc) Verdalsören skulle genom Namnsos — Hernösandslinien några omes delbara fördclar icke ernås, utan i det fallet att blott nämnde linia upptages, wara att befara, det berörde orter för närmaste fram tiden skulle komma i mistning af en stor del utaf den handel, som med de båda vikenas produkter åöfwer Jemtland för närwarande bedrifwes. Med pwad sålunda blifwit anmärkt will ins. icke på något sätt underkänna wigten ach fördelarne för Norrige och Norrland i i al: mänhet af Namnsos — Hernösandslinien, utan jemte det inf. vitsordar att flora förde: lar äfwen af denna linca kannat framkallas, will inf. i hwad på honom anfommer tear: beta frågan om upptagandet äfwen af den linien. Warande wid anmärfningarne ens daft afsett att lemna någon ledning för 6: dömande af frågan, hwilken af de båda ft nierne först Sör sättas i ordning för händelse medel saknas för upptagandet af dem båda. (Forts.) — — — — Kärleken till Norden. Jag ältar dig, du höga underbara, Du siolta Nord! med dina norrskens prakt, Med dina wintrars stjernehimmel klara, Der polens öga ewigt häller wakt. Jaa älskar dig i dina ojupa strömmar, Fast färgade af Blod få mången gang, Uti ditt wemod od) din kårleks drömmar, J din så höga underljufwa fång. Jag alskar dig i dina tusen sjoar, Der tallbekrönta bergen spegla sia, Der Swanen simmar mellan gröna sar En tid — ack fort — men åter lemnar dis. Jag alskar dig, när silfwermånen bjuder Hwar liten ljusalf udp till nattlig dans, Der strömkarlins harva djupt af wemod lju Wid elfwens strand i stilla tårars glans. N3y is Jag älskar dig när solens gulpklot rullar En wårlig morgon upp wid Öslerns öevn, Och när hon sjunker bakom golne kullar Från Westerns himmel för min tjusta syn. Jag älskar dig när mäktig Nordan leker Sin wilda lek med boljorna på sien, Når Westans flagt i tysta qwallen smeker Båd barm och kind på längtansfulla mön. Jag alskar dig nti din stolta tärna, En ros i alöd mid drifwans hwita barm, Med sjal så ljus som wiuternattens stierna, Med tro i hjertat, och som lifwet warm. Jaa älskar dig få länge Norden andas Sin friska styrka uti nordbons sjal; Ob när en gång min bättre morgon randas, Min sista bön Kall höjas för Ditt wil! AAA ö e—3 W.WW-.QJ .0— — ——h—Tk;p;-? RR — — — —— — ssnnnnBBn—