ne för strängt och uthålande, med och för bos nom. Ea Juliaftoa satt Hon mid hang sida; ban låg i en feberslummer, och Doktor Ring bare med oroa i hjertat nyss temnar den fjufe. Emmy försiod den tynkade pannan och den mulna blicken. —Ack! — tänkte bön i det en ljuf aning hwiskade trösl til hennes förfrogfas de hjerta, — han är ju ej mer än en menniska, han wet lika litet han som jag. — Dörren öppnades hårdt, den sjuke spratt til och fåg upp, men mid anblicken af Fru Mimer tilslöt Han fina ögon, och fade fafta tu Emmy, — Dwad skall hon här?— Förlät sade Emmy till den ankommande, min man ser nu ej geraa fremmaade i kring sig. — Det hielver ide utropade den fanatiska, Han måjte räddas; ban får utanför helwetes portar! Om han ej erfåaner allt det onda han genom fir gudlösbet beredt, få äro både du och han förs lorade, — Nu öppnade Gottlieb ögonen. Din fru, fade han med matt röss, efter ni säger er mar ra få mål bewandrad i skriften få har ni får kert der läst: owar och ea flår och faller sin egen Herrel Låt mig och min hustru wara, Ni bar nog sänge flört henges lugn, och följaktligen äfwen min, — —äs ———