Norrländska Korrespondenten – 18 mars 1854, sida 1

ma äa förr, och bar endast sökt hennes fars underhålande sällskap. — Och du talar sanaina? — Ea sådan fråga — yttrade han djupt sårad, — hade du icke för några månader sedan tilstält dia man. Men om du fordrar och behöfwer att jag med ed skall bekräfta mina ord, få swär jag ou wid mia saliahet att jag talar sanning. Mea du tror kaaske, — tila. de han ide utan bitterhet — att en mened ej kostar mig någonting? Hoa trycke horom fast intid sitt bröh, och hennes tårar öfwerskölide hans ansigte. — OD, Emmy! — fade han med blidkad röst, djupt rörd. — om du au i detta dgons blick för alltid återkomme tid mig och til dut förauft, (fom warit under några månader ins swert i mörfer) huru ffute jig ej tacka Bud, oaftadt mina öfriga bakymmet! Ja, alt annat fan jag bära, huru tryckande det än känns och det mest för dig och baraens skul. — Gud ware lof, Gud mare lof att jag åtminstone eger ditt hjerta! Men om du skulle wara en Antichrist — — — Emmy! fade han alwarsamt — lyssna ett ögoablick till ditt förnuft, (om war få ljust inaan dn lät pem förwilla dig. Hwad har du för fakta på att deras år saanare åa mi us? Kan du tro dem wara på den rätta wågan, fom vå det sättet behandlar fin nåja,