Norrländska Korrespondenten – 15 mars 1854, sida 1

Nu srratt hon till, liksom hon waknat ur en slags dwala, ea glädjeslräle flög öfwer Hen. nes ansigte, och bon lade fina armar kring hang hals. — Du har förebråelser? — Ia! men du fer så glad ut, — fade han leende — kan det wara någon glådje för dig? — — Emmy rodaade. — Jag tänkte . . . att att du kanske borjar fiana, att du miftar git dig ... — J hvad? — J ditt sätt att betrakta ordet och ditt fall. — Uader det han qwarhöll henne wid sitt Sön, säg han på henne med en sönderslitande lick. — Jag förslår. Jaa förslår, — fade han slutligen. — Sedan waldagen har du warit dig helt och hålet ollk. och det år obearipligt aft en få fort tidromd fom twenne måaader, kan få belt och bålet metamorphoseta en mens niskas hie:ta och åsigter. — Ack nej, nej! mitt hjerta är dersamma nu som förr. Gud nåde mia så wisst. — Det åt wår lycka, men de tyda wål åf: wen detta ifrån mig? — Nej, frukta icke, det blir nog ditt; men ... ncn ... — Dwas betyda dessa men? — frågade han, bykert bttraltande heane md ea forskande blid,