Norrländska Korrespondenten – 11 mars 1854, sida 1

— Nu år maten färdig och inne, — fade hon då hon kom tilbaka, i det hon lade ban. den på hans skuldra. — Jate mat för mia, Emmy lita! — fivas rade han ide utan ett återhållet missnöje. — Jag fan ide uthärda längre! — utropade hon, och smög sia hand öfwer hans panna. — Förlåt mig! jog skal ej mera resa til Mosjö. — Det bar jag aldrig nekat dig, hwarken högt eller i mitt hjerta. Mot Fru Colding har jag wisst ide något att påminna, och flickan skall ju bli dia swägerska, men i dag tyder jag att du kunde ha warit derifrån. — —. Anna mar få enwis; jag fade uej måns ga gånger. — — Jo, min stackars gumma — fade han wekare, — du bar swärt att säga nej — och lätt att öfwettyga dig om hwad du aldrig borde tro. — Ack, om du hade det sorttoeade tid din man fort du har till andea! — — Ja, förebrå mig, banna mig det är bättte ån den outyärdliga tysnad, fom fäger mer ån de skarpasle ord. Nu flöt han benne innerligt intid fig, tip. nöjet war förfmuntiitg — Blif du bod mig — bad han, —da her fåfert i afton lika lutet aps tit fom jag. Lät de stackars barnen ensamma förtåra fin qwällsward och sedan fomma I tel Ru år wål adt hopp förloravid — .