Norrländska Korrespondenten – 25 februari 1854, sida 1

— Men det kaa man ju ide wet, — ids föd bea werkligt fromma fru Colding. — Nu miana wäaacr har jag ett förslag att gora, nemligen det att wi kalla Darlep til fjerde man. — Mia gode farbror, betänk det är min swåzer fom blir mia medtäflarc. — Derom skola wi tala on annan gång. Fed frågar er miaa wänaer, giben ni mitt förslag? — Ja, — ropade ala utom den gråhåaltge wördandswärde färgaren Ehrengren. — Fader Ehrengren år öum, — återtog brukspatronen. — Jag will heldre alt tungan skall läda fast wid min gom än att bruka dea till ord som mitt samwete ogillar. — Will inte farbror hae en nitisk och ren lärig själasörjare? — frågade Sele. — Fo! det wil jag, men förlåt mig patron om jag rent ut säger, att jaa tror patron mik tar si om medlen. Jcke tyder jag att mår unge komministers fått att framföra ordet är för min själ föraöjande; jag förslär ej hang ters mer, de äro för granna föt mig enfaldige man fom år wan wid Bälthers oc Rohrberas postibor, jag kallar de nymodiaa predifaingar: na för lös mar; min egen fon, fom nu år wår vice pastor, predikar mig ide i lag en gång; bang gäfwor funna wisst icke likaas min