Norrländska Korrespondenten – 18 februari 1854, sida 1

och fosersyder: men, Arthur, genom sådana hÄtranden söndersliter du sjelf det redan slappa wänskapsbandet; och jag anser under min mår. dighet att ens biuda ti! att rättfärdiga mig. — Du år dig lif, — skrattade Arthur, fom du mar i dina Yngre år; fag tänkte att du fom gift man och familjefader flute hur nit att afkyla det heta blodet; men nästa minut hoppas jag att alt är alömt. Blek of förtrys telse och ea rättmätig harm, går Gottlieb fram och tibbaka med dänderna på tygaen utan att yilra ett ord. Läpparna darra och hans hus ru kastar på honom en ängslig blid. — AO! — utropar hon slutligen — ide skola ni efter fles ra månaders skiljsmessa möta hwårandra på detta fått. Du Arthur bår minnas hwod Gottliebs föräldrar gjorde får of, fmå wäralöfa, fom blefwo kastade på en främmande kust; och tilika den barndomss och unadomswänskap som förr förenadt er, och dessutom allt hwad bas sedaa warit för dia syer, och nu min Gottlieb — fortfor hon i det hon upostiaer och flätar fina armar kring fin mans hals, — kom ihåg att det år din fosserbroder och via Emmys broder, fom nu är hos dia. — Sielf har han glömt båda delarna, — swarar Gottlieb doft. Nu nalkas Arthur sia swåger. — Sejer: ling, — säger han, i det han råder honom pauden, — iag menade ei få iha fom du tycks