sagdt mig, — säger Em ny, ide utan ea mig förtryteliec. — Det war få osäkert stäldt på framtiden. — Mea nu är det säkrare, nu fedaa du fan: hända bar apparans om Munkaby pastorat? — yttrar hans swåger med ett antaget lugn i blick och ton. — Jag har wisst ingea apparans om Duns kaby, — swarar han utan ringaste förlägeohet; — men du, som är på förslaget blir troligen den sannskyldige. — Ja, Gud gifw.! — säger Emmy — ty mi behöfwa dets du såg i salen wår baraskara, och en liten, hon pekar på waggan, liager der. — Jag delar af uppriktigt hjerta din öns fran, söta Emmy! Jag menar, — tilsägger han, antagande en glad och wäalig ton, — att jag är riktigt broderlig, fom refer bit i ett fås dant owäder, men ni funna wäl icke dysa mig öfwer natten. — Jo, — swarar hans syster, — om du båller til godo att ligga på mår förmats. soffa. — Jag är tacksam, huru du logerar mia, men det är beswärligt för Gottlieb att icke ha eget arbetsrum. Te Del år ett af mina flora bekymmer, — klagar Emmy, — ty barneas buler stör honom så ofta.