Norrländska Korrespondenten – 11 februari 1854, sida 2

— Om du icke hade mia, — sade Emmy med återhällaa tårar — få ... få ... ber höfde du ice förödmjuka dig, fom du nödgats göra. En lätt rodaad höjer sig på hang panna. — Wisst är det saant, — återtar han — att jag fom oaaft ide nedlåttt mig til de mått och steg jag nu tagit, Jag erkänner för dig mitt andra jag, mitt samwete, att jag ej sjielf år nöjd med mitt handlingssätt; men du bör icke anklaga dias om du ej warit min hustru så hade jag troligen wid mina 36 är, warit gift med en annan och — — — Ja, jag wet nog med hwem — och nu nu rinna tårarna ohämnade. Don stiger upp, lägger barast i waggan och wäader fig ifrån honom. — Emmy, Emmy! min fostersyster, min wån, min maka, hwarföre denna häftiga fia: nesrörelse? Han för henne til den lita brunmålade os flädda träsoffan och drar henne tid fig. — Fog år få ond på mig, jag wille ej aråta få att du såge det, men man är fig icke alllid sjelf mäktig, — säger hoa Ffnappal hörbart. — Då mill jag heldre att du gräter i min närwaro ån i min fråawaro, ty metan makar I bör det wara ett obegrånfadt förtroende. Ack, Emmy! wärt förtroende och mår kärlek är ju det enda wi funna gifwa hwarandra. — Jag