Norrländska Korrespondenten – 4 februari 1854, sida 2

sig en bild, som återförde för hans ögon hela det förlorate paradiset. Uader ett stort Äppels träd, hwars auldaula frukter hängde ända ned mot jorden, såg bankiren fin afundswärde bros ders hela familj, såg huru hang milda blick glad följde deras sysselsättning. Hans hustru satt på ea träbänk och höll i sina armar en liten pojke, hwilken skulle göra sitt första prof slycke uti att gå. Ett par steg framom gossen låg en mid pass nioåtig syster på knå med ute siräckta armar för att emottaga den lille. Rå wisa Ferdinand, fade modren, Hmad du i dag lärt! Hoa Öppnade fina skyddande hån der; den lile upplyfte de bara fötterna, mans fade framåt och föl, efter lyckligt tilryggalage da feg, i systerns armar. Dea rika fru v. Bidmäler kunde säkert ide sinaa få mycken alädje i egandet af det efs terlängtade smycket, fom hennes fattiga fmågers ska nu i fia yngstes första sjelfständiga sieg. Och hennes andra barn gladde fig med henne. En något äldre syster fom höll på att ifrigt flida vå en slrumpa närmade fig na den lille bros dera, och passade den saart färdiga sirumpan på hans lila ben. Se Ferdinand fade hon glädtigt, huru långt jag hunnit med din firums pa. Du skall ide behöfwa frysa om dina (må fötter den kalla hösten och mwiatern. — Pas pars begyate den elfwaåriga sonen, met pappa att jag ensam kört upp ect flort stycke af är