Norrländska Korrespondenten – 4 februari 1854, sida 1

bästa lynne. — Härvpå mumlade hr von Bach: möder något om förbannadt jpel. Derefter gick han ned på kontoret, der han drack sitt kaffe, och genomsäg böckeraa. Under loppet af förmids dagea, erhöll han flera förseglade bref, efter hrvils Fas genomögnande djura forgmoln lågrade fig på hand panna. Mer än en gång fanade han wreda blickar bort på fin soas stol, hwars plats wid pulpeten denna morgon förblef tom. Wid middagsbordet gick det mycket tyst till, och hade icke döttrarae haft ett lifligt samtal öfwer gårdagens fruatimmerssälskap, fule man icke hört något utom slamret af skedar, fnifs mar och gafflar. Fru von Badjmäler fyntes ide mindre förssämd, ån hennes man, och på den unga herras sömaiga anletsdrag funde man tydligen läsa en ila genomwakad natt. Sedan den uppassande betjeningen på en mink af ban: kiren aflägsnat fig, utbröt det länge hotande owädret. Hör, Pariferodugling, fade fadren til fin knappt fjuttonårige fon, nu år mitt tålamod med dig slut. Jcke nog att du har snattat 40 louisdorer från mig, utan jag bar äfwen denna morgon fått emottaaa skuldfordriaaar fom jag i ingen händelse tänker inlöfa. Då du gerna antingen i bysättniagshäkte eler ges rom ett almänt förakt bära stlraffet för ditt lätisinaiga slöseri. Nedaa i dag förklarot jag i almänna tidaingarte, att jag ide betalar ca