Norrländska Korrespondenten – 1 februari 1854, sida 2

EEE n02aA OB OA riat tycks hon existera för mig, ensam. Gysselfätta fig andra med denne, få lämpar hon fig blott efter ouadwikliga förhållanden. Hens aes umaänae år för mig af den men wälgörande werkan, och just tådant, fom jag wid mina år bes höfwer; aldrig jolrandt och flyktiat, utan af en wiss stadga och likwäl högl angenämt. Du met, jag beswäras af en egen tyngd och olusrigbet, fom läkarne anse för benägeahet til uUhypokoadri. Jag bedyrar dig ingenting återstäl ler mig då få snart, fom hon. Om hon blott några miaater, förutan swek, utajuter sitt ins re, och meddelar det åt mia trogna barm; då wika ala sorgliga tanfar, och jag känter mig ide alleaasi munter, utan och werkligen slärkt tid ana lifwets företag. Upptag ej ila, att jag talar ur en få alwarsom tor: hmen fan wål utav tacksamhet och rörelje idägkomma få flora förtjnuer? Äfwea på mina wäåaner ottrar hor en liflig och wälgörande werkar. Det händer stundom att någon af dem kommer till mia, just då hon år närwarande. Hmar och en tyder om henne wid första åsyn; och mins gen, fom börjat ledsaa och redan tagit Hatten och käppen, låggar båda oförmärkt ifrån fig, få fnart hon kommer in! och konversatioaea får nu i bast en raskare gång. — Nog. nog, du lyckliae! — utropade jag — Indlig wida mer ån du förtjenar. Men oförswarligt är det af dig, att du uanat AR: